alla föräldrar schemalägger sitt barns avgång från sitt hem för att vara runt 18 års ålder. Jag skämtar ofta att mina tvillingar har ett 18-årigt kontrakt i mitt hus och sedan får de stöveln. Så det är svårt att säga hur den tidsfristen flyttades till 12 år för min son Prince. Jag minns när jag började tänka på att placera min son i ett grupphem., Det berodde förmodligen på ett av de värsta argumenten i min familjs historia.
vi firade Thanksgiving hos min mamma, och Prince var sig själv. Själv Jag är van vid, men jag glömmer ofta hur överväldigande hans beteende är när du inte spenderar tid med honom varje dag som jag gör. Jag möttes med dialog som härrörde från det faktum att jag, hans mamma, behövde räkna ut ett sätt att få den här lilla pojken att agera normalt i andras sällskap. ”Tiara du behöver lära dig att kontrollera honom ”eller” du måste göra din del för att kontrollera hans beteende.,”Ärligt talat, den dagen var jag trött. Jag var trött på att alltid jaga honom, försöka hålla honom lugn och hålla honom nere. Jag var trött, och jag trodde aldrig att det var ett problem att låta Prince vara prins när han var i närvaro av sin familj. Ingen verkade förstå hur trött och utmattad jag var.
jag kunde inte förstå varför hans beteende alltid skylldes på mig. Fram till dess hade jag gjort allt jag kunde för min son. Jag tog honom till terapi varje dag mellan att gå till jobbet., Jag planerade hans läkarbesök, hanterade alla hans mediciner, och till råga på det, jag skulle tillbaka till skolan. Jag behandlade de dagliga smältningarna, de förändrade blöjorna för en femåring, städade upp efter honom och spenderade nästan varje vaken timme med min son eftersom ingen annan kunde tolerera honom. Jag tillbringade så mycket tid med att fokusera på Prins att jag ofta försummade behoven hos hans tvillingsyster Tiana. Jag var trött, ensam, frustrerad och besegrad. Jag var trött på att få skulden för allt., Jag var trött på att höra tillbaka från andra människor, om de elaka saker som sades om mig och min son spydde från munnen av människor som hävdar att älska oss. I månader tvingade jag leenden och kramar för att försöka hålla freden.
mitt ursprungliga motiv att flytta honom till ett grupphem var själviskt; jag kommer att erkänna det. Min ilska och frustration fick mig att börja ringa. Tyst började jag placera hans namn på väntelistor för grupphem i området och staten., Men när jag började faktiskt få samtal tillbaka, insåg jag snart att detta inte är ett val jag kunde göra i min nuvarande sinnesstämning. Jag älskar mitt barn av hela mitt hjärta, och jag var tvungen att se till om jag någonsin gjort valet att skicka honom till en grupp hem det skulle vara eftersom det var det bästa beslutet för honom och min familj.
tvillingarna är hela min värld. Jag har ingen make eller pojkvän. De är bokstavligen allt jag har. Jag kämpar dagligen för att vara deras röst och skydd. Från det ögonblick jag insåg att min son kan ha utmaningar, har jag förespråkat för honom., Jag kunde inte låta mitt barn gå in på plats tills jag var säker på att jag hade gett detta allt som jag fick och jag hade fortfarande lite mer att ge.
i flera månader lät jag tanken på placering Fly mitt sinne lite. Jag pratade fortfarande med hem och var proaktiv, men jag var inte redo att ta det steget ännu om möjligheten uppstod. Prince startade en ny medicin, och det verkade fungera för det mesta. Men två händelser, i synnerhet, låt tankarna krypa tillbaka in i mitt sinne igen. Den första händelsen var vår resa till Costco med min mamma., Jag hade noggrant bedömt hans humör innan jag tog på detta äventyr, och jag trodde att vi skulle vara okej. Jag hade fel. Prince hade en fullständig härdsmälta!
han började gå upp till främlingar som slog dem. Han skrek högst upp i lungorna. Det tog ungefär 30 minuter att helt få ut honom ur affären och till bilen. Medan jag var lite överväldigad var jag van vid det här. Min mamma var dock inte. Jag såg det som en välsignelse i förklädnad eftersom jag verkligen behövde henne att se detta för sig själv. Jag behövde verkligen henne att förstå varför jag cringed på tanken på att ta min son till mataffären med mig., Jag behövde henne för att förstå hur lätt det är för mig att glömma Prince när vi var ute offentligt. Jag behövde min mor för att förstå fängelset jag och Tiana hölls fången till varje dag. Och detta är den dag jag tror att hon äntligen förstod vad mina rop handlade om. Hon fick det äntligen.
nästa händelse som ägde rum hade ingenting att göra med Prince alls. Det var hans syster Tiana. Tiana har gått balettkurser sedan hon var tre år. Och på tre år har jag aldrig kunnat titta på hennes övning i studion eftersom jag hade hennes bror., Prince och jag satt i bilen hela timmen medan hon övade. Hon verkade aldrig tänka på detta arrangemang, och jag tog alltid för givet att hon förstod varför mamma inte kunde komma in med henne. Tills en dag då min lilla flicka lagt upp allt mod hon kunde för att fråga mig: ”Mamma kan du komma för att titta på mig praxis idag?”
av någon anledning plågade denna enkla förfrågan mig i flera dagar…eftersom det var en så enkel uppgift. Och jag kunde inte uppfylla det för henne. Hon frågade mig ofta sådana enkla förfrågningar som är normala för ett sexårigt barn, men jag kunde inte rymma henne. Tiana är en stor drömmare!, Hon vill att vår första riktiga semester ska vara i Paris. När vi åker till Des Moines, kallar hon det alltid New York City, och jag har det inte i mig att krossa hennes hjärta, inte en gång till. Istället tittar vi på Empire State Building och passerar Broadway.
Clickhere att ta reda på mer
jag började tänka på de kommande 12 åren av våra liv, och hur de kan spela ut om omständigheterna förblev exakt som de är idag., Jag var tvungen att ha en öppen och ärlig dialog med inte bara mig själv utan med min familj. Skulle vi någonsin kunna gå till Disney Land, födelsedagskalas, basketmatcher, eller verkligen något utanför de fyra väggarna i mitt hem? Skulle jag någonsin kunna få en hel natts sömn utan att min son vaknar klockan 3 på morgonen, oförmögen att somna om? Var resten av mina dagar avsedda för medicinhantering och byte av blöjor till sonen som jag älskade så dyrt? Skulle jag någonsin kunna utvecklas i min karriär och skapa generations rikedom för min familj?, Skulle min dotter någonsin få en rättvis skaka på ett normalt liv om hela min tid och ansträngningar var inriktade på enbart min son?
För mitt förnuft hade jag redan tagit Prince ur tre mycket välbehövliga behandlingsprogram för att gå till jobbet mer. Prince behövde mer uppmärksamhet och omsorg än jag kunde ge ensam, och som det stod, Prince fick 90% av mig och Tiana fick resterande 10%. Den äldre prinsen fick, desto tydligare blev hans behov. Han skulle alltid behöva hjälp långt efter 18 års ålder. Och jag kunde inte längre försumma ett barn att ta hand om den andra., De båda förtjänade bättre, och jag var fast besluten att se till att de skulle få det.
Föreställ dig att två av dina barn är i extrem fara…de hänger från kanten av en klippa och det enda som håller dem vid liv är ditt fasta grepp om var och en av dem. Du gör ditt absolut bästa för att hålla fast vid dem båda, men efter en tid inser du för att rädda en … du måste släppa den andra. Hur bestämmer någon förälder vilket barn som ska rädda … och vilken som ska släppa taget.
som vårdgivare låter dessa frågor först så själviska att fråga, och skuld fyller hela din kropp., Jag ägnade ALL tid åt att se till att jag gjorde det som var bäst för Prince. Jag glömde att göra bestämmelser för mig själv och Tiana. Jag var tvungen att möta det faktum att jag i någon aspekt hade låtit Tiana falla av klippan för att rädda prinsen. Detta var fel tillvägagångssätt. Mitt tänkande behövde skiftas … jag behövde skapa en plan som var bäst för oss alla. Således började jag sökandet efter en långsiktig grupp hem för Prince.
varje familj dynamik är annorlunda, men ingen förälder bör någonsin behöva göra valet att räkna ut vilket barn att spara., Att fatta beslutet att flytta Prince till ett grupphem var det svåraste valet jag någonsin gjort i mitt liv. Jag kämpar fortfarande på natten att veta att han inte är hemma, och kan inte komma till mitt rum och hitta sin mamma. Men jag är lätt att veta att han är med personal som är utbildad för att hantera sitt beteende och se till att han får allt han behöver. För att inte tala om att han älskar att bo i ett hus där han kan vara sig själv unapologetically. Prince gör bra i sitt nya hem. Och varje dag lär jag mig att hantera vår nya situation lite bättre., Jag ser fram emot att vara ”mamma” till mina barn igen, och inte den galna damen de brukade leva med. Jag behövde inte låta honom göra det. Istället hittade jag hjälp så att jag kunde rädda dem båda!
denna artikel presenterades i fråga 81-bygga självkänsla hos barn med Autism
Lämna ett svar